Ed1t

Nu har jag legat hemma och varit sjuk i två dagar och fler dagar lär det bli. Jag missar det skojiga hos gullmills på fredag vilket jag sett fram mot jättelänge men men. Thats life. Och så missar jag massor i skolan och så får jag inte heller träffa mina gullungar. Jag orkar inte gör något alls egentligen, bara ligga i sängen och sova, eller det är knappt att jag kan sova men jao. Massa huvudvärk, massa halsont och massa feber. Hjälp mig någon, jag orkar inte. Jag äter inte, jag dricker inte, jag går inte på toaletten och tar inte ens ibumetin. Jag bara ligger i sängen och orkar ingenting. Känner mig så oerhört ynklig och på grund av detta har jag haft massor av hemska tankar. Tankar om att bli våldtagen och misshandlad. Tankar om att bara försvinna utan ett ända hejdå. Allt är feberns fel och han den där fina pojken som lämna en. Djupa sår och ärr lever vidare efter honom. Så rädd för att det ska hända igen. Han fick mig att känna mig trygg och omtyckt för den jag är men nu är jag tillbaka på ruta ett igen. All osäkerhet kommer tillbaka bit för bit. Inte för att den alltid har funnits där men den försvagades iallafall när jag va med honom och nu stärks den mer och mer. Min största rädsla va verkligen att inte förlora honom och det var precis det jag gjorde men varför, det vet jag inte. Första människan man verkligen älskar bara vänder ryggen till en och drar. Jag kommer ihåg första gången jag såg honom efter vårt en månad långa liv på olika håll och shit så glad jag vart. Hade verkligen saknat honom och det gör jag fortfarande. Kommer aldrig kunna glömma honom hur mycket jag än försöker för det finns så mycket så påminner om honom. Bara att acceptera och gå vidare men det kommer alltid smärta att veta att han är där ute med någon annan. Han va ju min, bara min. Finns ingenting jag kan göra mer än att gå vidare och att finnas här för honom om det är något han behöver hjälp med. Jag må ha mist honom som min käraste men jag tänker verkligen inte mista honom som mer än så. Han är för speciell och dyrbar för det. Kommer alltid älska honom på ett eller annt sätt. Nu har det gått tre veckor sen det tog slut och jag tänker lika mycket på honom nu som jag gjorde när jag va tsm med honom. Dag och natt. Så fruktansvärt jobbigt att veta att man aldrig kommer kunna få tillbaka honom. Vi hade alltid så kul med varandra när vi va tillsammans och kolla på film eller något. Alltid så mysigt och roligt. Jag kommer ihåg första gången jag träffade honom, visserligen va han full men han och hans kompis följde med mig hela vägen hem bara för att, och sen när jag va tvungen att gå in så sa jag åt honom att åka hem och sova lite, och när jag väl var hemma så sms'ade han mig och sa att han skulle hem och sova för det hade han blivit tillsagd. Men om han verkligen gjorde det, det vet jag inte men tanken är ändå rätt fin. Jag har många fina minnen med honom som gör rätt ont att tänka på men det går inte att sluta. Han var min drog och det som gjorde att jag ville fortsätta med livet just när allt va som jobbigast.

Just nu vill jag bara bli frisk så jag kan umgås med mina älskade vänner igen och slippa ligga stilla hela dagarna, börjar bli rätt uttjatande. att bara ligga hemma såhär och knappt träffa nå människor får mig att bli galen. Tänker för mycket. Men men ..

Life's a bitch, get used to it.