Ed1t

Bara för att man skrattar och ler om dagarna betyder inte det att man mår bra eller inte har några problem. Bara för att man inte lyssnar på deppig musik och uttrycker kroppsspråket på ett visst sätt betyder inte det att man inte är deprimerad.


Bara för att mina föräldrar inte är alkholister, bara för att jag har en bra pojkvän och bra vänner betyder inte det att jag inte mår dåligt. Folk vill inte se andras problem, bara ens egna. Jag är ärrad för livet men ingen förstår varför. Jag saknar gamla tider, tider då morfar fanns, tider då allt var enkelt och man inte behövde oroa sig för något. Nu är det massvis med skola, problem med att få saker och ting gå ihop, problem med vänner och så vidare. Det tar på krafterna. När morfar försvann från jordens yta försvann också en stor del av mig. Blotta tanken på att han inte länge finns och inte längre kommer sitta i fåtöljen och le brett när man kommer innanför dörren gör ont. Ondare än vad man kanske tror. Jag visste att dagen skulle komma men inte så snabbt. Hann ju knappt säga hejdå till honom. Det är orättvist. Han pratade ju knappt med mig sista gången vi sågs, inget man tänkte på då men nu är det jobbigt. Skulle ha följt med till mormor och morfar oftare på senare dag för en vacker dag kommer inte dom finnas där längre. Efter 16 år med dig vid min sida va det dags för dig att åka. Men det va så mkt vi inte hann med. Jag trodde iallafall att du skulle få vara med vid min student men där hade jag fel. Du hann inte ens se bilderna från balen i nian. Jag var för seg, det var mitt fel. Hur dina ögon gnistrade och dina läppar log när jag provade klänningen när den nästan var klar, minns jag som om det vore igår. Jag saknar och tänker på dig dag och natt. Jag som ville göra dig stolt med att klara körkortet på första som mina systrar. Har alltid levt i skuggan av dom, och det ångrar jag nu. Skulle ha visat mig mer för dig, skulle ha spenderat mer tid med dig. Något jag alltid kommer minnas är hur jag alltid satt brevid dig när det var middag ovh fika. Hur du alltid satt och busade och hur mormor sa åt dig. Du va barnens vän, du va min vän, du va så mycket mer än bara en morfar. Du såg så ynklig ut när vi var och hälsade på dig på sjukhuset för vad som blev den sista gången. Trots att du gjorde dig till såg vi att det inte alls var så bra som du påstog. Det sista du sa va att du snart kommer vara hemma igen och hur mkt du saknade att köra bil. Du visade till och med hur man läste tidningen trots att du höll den uppochner. Du var bäst, du är fortfarande bäst och jag är stolt över att vara ditt barnbarn. När jag fick veta av mamma att du gått bort, kom allt som en chock. En chock som jag inte visste hur jag skulle hantera så jag struntade i att tänka på det så mycket. Begravningen kom och då brast allt, verkligen allt. Morfar, din begravning var jättefin och Lars-Åke spelade en jättefin låt för dig på flöjt. Och sen hur släkt och vänner stog och prata om dig på ett så otroligt vackert sätt. Du va en väldigt omtyckt människa, och det visste du säkert. Helt underbar. Jag lovar att jag alltid har dig med mig i mitt hjärta och i mina tankar. Kommer aldrig aldrig någonsin glömma dig.

Morfar, du är saknad och älskad av så otroligt många. Det är känslor som inte går att beskrivas med ord. Människor kommer och går men det är alltid jobbigt när någon så nära som du va för mig, försvinner. Jag lovar att jag ska hälsa på dig oftare, än vad jag har gjort hittills. Jag lovar.