Ed1t

Spelar ingen roll vad man gör, spelar ingen roll hur man mår och beter sig. Det är ändå ingen som ser än, ändå ingen som bryr sig. All strävan efter uppmärksamhet är bara onödig och utmattande.

För att kunna beskriva det jag känner i mig, behövs det så mycket mer än bara ord. Alla känslor är så otroligt blandade och att försöka förklara är ingen bra ide. Ingen kommer ändå förstå. Ärren efter honom lever kvar men det kan ingen förstå, inte ens jag. Saknaden efter den gamle mannen är enorm och saknaden efter tiden då allt var bra, då man kunde skratta åt det mesta som egentligen inte ens var roligt. Nu är allt så allvarligt och man flippar för ingenting. Jag vill inte vara mig, jag vill inte vara här och nu. Jag fungerar inte, ingenting fungerar. Sjuktiden har satt sina spår, och fram kommer koncentrationsproblemen och den där jobbiga stressen. Det finns ingenting jag klarar av längre att göra rätt. Alltid är det något som blir fel, men det kan ju bero på att jag är helt fel. Jag har mina vänner och dom älskar jag otroligt mycket men även dom har börjat tona ut. Jag hade en gång i tiden en bror, och med honom kunde jag dela precis allt med men nu har även han börjat försvinna ut ur mitt liv och det finns inget jag kan göra åt saken. Jag har försökt men han ser det inte. När allt bara går fel, vill man inte leva mer. Har haft den tanken många gånger, att försvinna från denna jord alltså. Bara för att man ler betyder inte det att man är lycklig, att man mår bra. Det kan ju faktiskt bara vara en maskerad för att slippa frågorna och blickarna. Jag har mina stunder då jag inte ler och då tror alltid folk att det är något med mig fast det kanske inte alls är det. Men när jag väl ler, vilket jag gör rätt ofta, tycker folk att jag är för överglad och jobbig, och kanske till och med helt lycklig. Jag har haft det väldigt jobbigt, men folk verkar tro att allt är bra nu. Men om allt nu skulle vara bra, varför mår jag då såhär. Allt är upp och ner hela tiden och när något rätar ut sig blev något annat trassligt. Om livet ska hålla på såhär vet jag inte om jag vill fortsätta med det. För någon vecka sen rycktes såren upp efter år av mobbning. För några dagar sen kom minnerna tillbaka efter bögen som sårat mig så otroligt djupt. Det är rätt sjukt hur en annan individ kan göra en så stor skada med så lite.

Det är rätt sjukt hur en individ kan göra så stor skada med så lite.

Snälla, kan jag få tillbaka mitt liv, min vilja och min ork.
Jag lovar att vara snäll och sköta mig. Allt jag vill är att orka och vilja fortsätta det jag har påbörjat.

Bara för att man skrattar och ler om dagarna betyder inte det att man mår bra eller inte har några problem. Bara för att man inte lyssnar på deppig musik och uttrycker kroppsspråket på ett visst sätt betyder inte det att man inte är deprimerad.


Bara för att mina föräldrar inte är alkholister, bara för att jag har en bra pojkvän och bra vänner betyder inte det att jag inte mår dåligt. Folk vill inte se andras problem, bara ens egna. Jag är ärrad för livet men ingen förstår varför. Jag saknar gamla tider, tider då morfar fanns, tider då allt var enkelt och man inte behövde oroa sig för något. Nu är det massvis med skola, problem med att få saker och ting gå ihop, problem med vänner och så vidare. Det tar på krafterna. När morfar försvann från jordens yta försvann också en stor del av mig. Blotta tanken på att han inte länge finns och inte längre kommer sitta i fåtöljen och le brett när man kommer innanför dörren gör ont. Ondare än vad man kanske tror. Jag visste att dagen skulle komma men inte så snabbt. Hann ju knappt säga hejdå till honom. Det är orättvist. Han pratade ju knappt med mig sista gången vi sågs, inget man tänkte på då men nu är det jobbigt. Skulle ha följt med till mormor och morfar oftare på senare dag för en vacker dag kommer inte dom finnas där längre. Efter 16 år med dig vid min sida va det dags för dig att åka. Men det va så mkt vi inte hann med. Jag trodde iallafall att du skulle få vara med vid min student men där hade jag fel. Du hann inte ens se bilderna från balen i nian. Jag var för seg, det var mitt fel. Hur dina ögon gnistrade och dina läppar log när jag provade klänningen när den nästan var klar, minns jag som om det vore igår. Jag saknar och tänker på dig dag och natt. Jag som ville göra dig stolt med att klara körkortet på första som mina systrar. Har alltid levt i skuggan av dom, och det ångrar jag nu. Skulle ha visat mig mer för dig, skulle ha spenderat mer tid med dig. Något jag alltid kommer minnas är hur jag alltid satt brevid dig när det var middag ovh fika. Hur du alltid satt och busade och hur mormor sa åt dig. Du va barnens vän, du va min vän, du va så mycket mer än bara en morfar. Du såg så ynklig ut när vi var och hälsade på dig på sjukhuset för vad som blev den sista gången. Trots att du gjorde dig till såg vi att det inte alls var så bra som du påstog. Det sista du sa va att du snart kommer vara hemma igen och hur mkt du saknade att köra bil. Du visade till och med hur man läste tidningen trots att du höll den uppochner. Du var bäst, du är fortfarande bäst och jag är stolt över att vara ditt barnbarn. När jag fick veta av mamma att du gått bort, kom allt som en chock. En chock som jag inte visste hur jag skulle hantera så jag struntade i att tänka på det så mycket. Begravningen kom och då brast allt, verkligen allt. Morfar, din begravning var jättefin och Lars-Åke spelade en jättefin låt för dig på flöjt. Och sen hur släkt och vänner stog och prata om dig på ett så otroligt vackert sätt. Du va en väldigt omtyckt människa, och det visste du säkert. Helt underbar. Jag lovar att jag alltid har dig med mig i mitt hjärta och i mina tankar. Kommer aldrig aldrig någonsin glömma dig.

Morfar, du är saknad och älskad av så otroligt många. Det är känslor som inte går att beskrivas med ord. Människor kommer och går men det är alltid jobbigt när någon så nära som du va för mig, försvinner. Jag lovar att jag ska hälsa på dig oftare, än vad jag har gjort hittills. Jag lovar.

Du får mig glad,
får mig att känna mig omtyckt och som att jag duger som jag är.

Du förstår mig,
du förstår hur jag har och har haft det.

Du är så otroligt fin, både på insidan och utsidan.
Du är så otroligt snäll, omtänksam och förstående.
Du är så otroligt speciell.

Dina ögon,
Ditt hår,
Dina läppar,
Dina händer,
Din röst,
Ditt leeende,
Din personlighet,
Hela dig,
Allt med dig.

Jag tycker verkligen om dig och det hoppas jag att du förstår. Jag litar på dig fullt ut, vilket jag har haft problem med tidigare. Jag tänker på dig, hela tiden, dag som natt. Jag saknar dig, tjugofyra timmar om dygnet. Att säga hejdå till dig är jobbigt, att behöva se dig gå är ännu jobbigare. Att veta att du har det som du har det och mår som du mår är jobbigt att veta om för jag vet inte vad jag kan göra för att hjälpa dig vilket jag verkligen vill göra. Hatar att se dig i sån smärta och sorg. Med mig behöver du inte vara rädd, du behöver inte vara rädd för att visa hur du mår och vad du vill. Jag vill göra dig lycklig och få dig att må bra i dig själv. Jag vill ha dig hos mig hela tiden. Jag vill, jag vill, jag vill. Jag ska göra vad jag kan för att göra dig lycklig.

Hos dig är jag så mycket mer än en människa.
Hos dig är jag så mycket mer.

Jag hjärta Dig. Bara dig.

Så mycket känslor, så många tankar. Det är facinerande hur en människa kan vara så mycket men ändå inte räcka till, ändå inte vara bra nog. Alla vill vi eller tänker vi något hela tiden men hur ofta delar vi egentligen med oss av det? Folk kan fråga "Vad tänker du på?" och som svar få: "Jag vet inte", eller "inget". Det är inte alltid lätt att veta vad man vill och vad man inte vill, hur man känner och hur man inte känner. Det är sånt som man får försöka ta reda på och inte dra förhastade slutsatser. Om man någon gång ställer frågan: "Vad tänker du på?" så ska man inte heller vara beredd på att få ett förståeligt svar. Ibland är det svårt att sätta fingret på vad man egentligen tänker på för det finns så mycket där upp just vid det tillfället. Och känslor då, hur är det egentligen med dom? Är alla känslor sådär självklara som man kan tro? Det finns så många olika och det varierar hela tiden. Om man känner sig nere tänker man oftast ledsna tankar, när man känner sig glad tänker man oftast glada tankar. Det vet man ju om, men när man är tillexempel kär då? Tänker man mest gulliga tankar då, eller? Tankar och känslor har så mycket gemensamt och hänger verkligen ihop. Alla människor fungerar olika, alla människor är olika och det är bra det.

Jag har insett nu efter två-tre veckor att trots att man mår dåligt så kan man ha det jävligt bra. Jag har haft den turen att jag har fått tre helt underbara grabbar vid mina sidor. vi är alla fyra lika varandra på antingen det ena eller på det andra sättet. Jag är så tacksam att jag har dom. Det känns så skönt att veta att det finns iallafall tre personer där ute som har det på ett liknande sätt som en själv. Och tanken på att vi alla kan sitta och kolla på en film och skratta och gråta tillsammans får mig så sentimental. En av dom har jag känt i ett år, den andra i drygt en månad och den tredje i tre veckor, men tanken på att det har gått så pass kort tid slår mig aldrig. Det känns som att jag har kännt dom så mycket längre tid än så. Och folk som träffar oss tillsammans tror att vi har känt varandra i flera flera år. Minns en kväll då vi var på en fest tillsammans, vi kände nästan ingen men vi visste att vi iallafall hade varandra. Och dom fanns där för mig, dom hjälpte mig hem när jag fått i mig för mycket att dricka. Dom hjälpte mig när det behövdes. Dom fanns där och det känns så skönt att veta om att dom gör det. Och sen att vi alltid har kul tillsammans är ett så enormt plus i kanten så det är inte klokt. Jag hoppas att jag kan få många glada år med er, och att vi kan hålla ihop. Ni får mig att känna mig delaktig i något, att känna mig omtyckt. Ni tre grabbar och jag .. Jag ber till Gud att inget händer er, jag ber till Gud att vi kan hålla ihop långt fram över. Jag ber också att inget kommer mellan oss och förstör. Jag vet iallafall att jag inte kommer låta det hända. Saker och ting förändras med åren men vi ska alltid minnas och kunna se tillbaka på vår tid tillsammans och kunna le åt det. Kunna minnas hur kul vi har och har haft det med varandra. Jag diggar er stenhårt och att ni vill hänga med en liten liten tjej som mig förstår jag inte men jag är ändå tacksam för det. Jag är inte alltid sådär jätteglad eller sådär jätterolig att umgås med och har kanske rätt strikta regler till skillnad från er men ni struntar i det. Ni hjälper mig när något är fel, ni ser till att jag kommer hem i tid och ordentligt på kvällarna. Ni låter mig hjälpa er att spana efter brudar och ber om råd trots att jag inte kan någonting. Det tycker jag är helt otroligt. Som när vi sitter på donken och det går förbi en tjej och alla era huvuden vrids efter henne. När hon passerat tittar ni på mig och väntar på en kommentar. Kanske inte alltid men oftast. Och jag tycker att det är så idiotiskt gulligt. Jag kan ju ingenting om det där. Jag finns här för er om det skulle vara något. Alltid. Jag vet inte om ni kommer läsa det här men om ni gör det så hoppas jag att ni förstår hur mycket ni verkligen betyder för mig och hur mycket jag verkligen tycker om att vara med er. Era små sms när ni är ute utan mig om att ni saknar mig. Era sms som frågar om ni kan komma över för att ni inte har något att göra. Era meddelanden på msn som ibland kan vara helt meningslösa men kan få en så stor mening ändå. Och era sms som säger "Öppna porten" eller "Sitter på bussen, ses snart". Dom betyder mer än vad ni tror. Tack.

Och sen har jag ju också mina underbara flickor och grabbar i skolan som betyder massor för mig också. Men det gör mig ledsen att ni funderar på att byta skola, på att hoppa av skolan. Vi har haft en jävligt bra första termin med varandra och jag hoppas på fler. Er har jag alltid roligt med.

Flickor och grabbar, ni är mina droger och jag är beroende. Tack för att ni finns, tack för att jag har fått lära känna er. Det betyder så otroligt mycket. Tack för att ni får mig att inse att livet är värt att leva oavsett vad som händer. Utan er hade inte jag varit den Anna som jag är idag.

Jag älskar er.

Du säger att du älskar mig,
du säger att du bara vill vara med mig,
du säger att du inte kommer låta något komma mellan oss,
du säger att du alltid kommer vara mig trogen,
du säger att du inte bryr dig om andra,
du säger att du skulle göra allt för mig,
du säger att du är den ända som får kalla mig älskling,
du säger att du bara är kompis med dom,

Du säger så mycket men menar så lite. Okej visst, du kanske "älskade" mig men aldrig så mycket att du orkade säga ifrån till alla andra. Aldrig så mycket som du påstod. Och sen att du säger att du inte klarar av att ha ett förhållande, men redan efter någon vecka eller två vill du bli tillsammans med henne. Jag förstår inte vad ditt problem är.. Vad har hon som jag inte har? Förstår verkligen ingenting. Jag va säkert bara en spelpjäs för dig. Kommer aldrig betyda något för dig, aldrig. Det gör ont att behöva inse att man blev kär i fel person, att man inte räcker till, att man inte är som hon som du bara väntar på att få sms ifrån hela tiden. Hon som du längtat efter under hela den tid vi haft tillsammans. Skulle inte förvåna mig om du låg och tänkte på hennen när vi låg i sängen och glodde på film, eller när vi satt på en biograf, eller när vi stog och gjorde mackor mitt i natten. Skulle inte förvåna mig om det va hänne du tänkte på när vi låg med varandra. Det smärtar att behöva inse att man inte är bra nog. Är man så totalt misslyckad som alla påpekat genom åren? Sådär ful och tjock .. Sådär konstig liksom, så olika alla andra. År av mobbning får en verkligen att må dåligt i sig själv, känna sig otillräcklig, ful, tjock, äcklig, tråkig. Folk pratar så mycket om självsäkerhet. Det är fan inte lätt att vara självsäker när man i många år hört hur folk viskat bakom ens rygg och sen skrikit det, när man sett hur alla blickar dras till en på ett dåligt sätt, och sen hur folk skrattat åt en. Vuxna säger bara att man inte ska ta åt sig, att man bara ska skita i dom, att man är vacker som man är, men när saker och ting upprepas om och om igen och ingen ser en och ingen hjälper en. Då orkar man inte mer. Du fick mig att må bra för en gångs skulle men det tog du ifrån mig i samma nafs som du gett mig det. Du fick mig att känna mig omtyckt för den jag är, att känna mig trygg men nu är jag nere på botten igen. Ruta ett. du gav mig mer än vad du tror. Den där lilla saken som folk tycker om att hacka på, den där lilla saken som ler så att alla ser att det inte stör henne men som sen ligger och hackar på sig själv om nätterna. Tårarna rinner mer och mer. Du gav en helt vanlig tjej, en helt vanlig liten tjock tjej en chans att se ytan men den va inte långvarig. Nu är hon på botten igen. Fastkedjad. Ingenting verkar vilja gå bra. Orken börjar försvinna. Lusten, den ska vi inte prata om. Hur mysigt det än är att bara ligga i sängen och kramas så finns det ingen större lust nu när det inte är med dig. Jag måste sluta tänka på dig så mycket men det går inte. Jag älskade verkligen dig. Du har påminnt mig om hur det va när man va liten, hur lätt det va att bara lämna någon för någon annan eller för att man inte hade lust längre. När man ville leka med någon ny. Jag förstår dig, men ändå inte. Det som skiljer sig från då är att nu mår man skit på riktigt. Glädjen försvinner och de undertryckta känslorna tar över. Folk frågar vad det är med en, varför ler du inte så som du brukar? Har det hänt något? Nej det har inte hänt något, det har hänt massor men det är mina problem. Ni kommer inte förstå. Man gör hela tiden sitt bästa för att göra alla andra glada, för att dom ska må bra. Man lägger ner så mycket tid på allt annat så man missar mycket som händer en själv. Man tänker att det är väl ingenting, han va en skitstövel. Det är bara att gå vidare. Nej. Det är inte att bara vidare, inte med allt det som finns där inne. Man måste ta sig tid att känna efter vad man orkar med och vad man vill. Skitstövel. Du krossade mig, jag va inte värd ett piss. Kärlek är ingen dans på rosor, det är en dans på taggtråd. Slyna, varför gjorde du såhär mot mig för? Du kommer aldrig kunna hitta någon som mig, kanske någon som är sämre kanske någon som är bättre. Men aldrig någon som mig. Om du någon gång hittar en tjej som släpper in dig och din kompis mitt i natten utan hennes föräldrars vetskap efter att ni har bråkat och sen tvättar era skor så inte blodet syns, och låter er sova hos henne, i henns rum, så vill jag veta det. Tårarna efter dig kommer inte sluta rinna och ärren du gett mig kommer leva kvar riktigt länge. Jag hatar dig. Du förstörde mig.

Nu har jag legat hemma och varit sjuk i två dagar och fler dagar lär det bli. Jag missar det skojiga hos gullmills på fredag vilket jag sett fram mot jättelänge men men. Thats life. Och så missar jag massor i skolan och så får jag inte heller träffa mina gullungar. Jag orkar inte gör något alls egentligen, bara ligga i sängen och sova, eller det är knappt att jag kan sova men jao. Massa huvudvärk, massa halsont och massa feber. Hjälp mig någon, jag orkar inte. Jag äter inte, jag dricker inte, jag går inte på toaletten och tar inte ens ibumetin. Jag bara ligger i sängen och orkar ingenting. Känner mig så oerhört ynklig och på grund av detta har jag haft massor av hemska tankar. Tankar om att bli våldtagen och misshandlad. Tankar om att bara försvinna utan ett ända hejdå. Allt är feberns fel och han den där fina pojken som lämna en. Djupa sår och ärr lever vidare efter honom. Så rädd för att det ska hända igen. Han fick mig att känna mig trygg och omtyckt för den jag är men nu är jag tillbaka på ruta ett igen. All osäkerhet kommer tillbaka bit för bit. Inte för att den alltid har funnits där men den försvagades iallafall när jag va med honom och nu stärks den mer och mer. Min största rädsla va verkligen att inte förlora honom och det var precis det jag gjorde men varför, det vet jag inte. Första människan man verkligen älskar bara vänder ryggen till en och drar. Jag kommer ihåg första gången jag såg honom efter vårt en månad långa liv på olika håll och shit så glad jag vart. Hade verkligen saknat honom och det gör jag fortfarande. Kommer aldrig kunna glömma honom hur mycket jag än försöker för det finns så mycket så påminner om honom. Bara att acceptera och gå vidare men det kommer alltid smärta att veta att han är där ute med någon annan. Han va ju min, bara min. Finns ingenting jag kan göra mer än att gå vidare och att finnas här för honom om det är något han behöver hjälp med. Jag må ha mist honom som min käraste men jag tänker verkligen inte mista honom som mer än så. Han är för speciell och dyrbar för det. Kommer alltid älska honom på ett eller annt sätt. Nu har det gått tre veckor sen det tog slut och jag tänker lika mycket på honom nu som jag gjorde när jag va tsm med honom. Dag och natt. Så fruktansvärt jobbigt att veta att man aldrig kommer kunna få tillbaka honom. Vi hade alltid så kul med varandra när vi va tillsammans och kolla på film eller något. Alltid så mysigt och roligt. Jag kommer ihåg första gången jag träffade honom, visserligen va han full men han och hans kompis följde med mig hela vägen hem bara för att, och sen när jag va tvungen att gå in så sa jag åt honom att åka hem och sova lite, och när jag väl var hemma så sms'ade han mig och sa att han skulle hem och sova för det hade han blivit tillsagd. Men om han verkligen gjorde det, det vet jag inte men tanken är ändå rätt fin. Jag har många fina minnen med honom som gör rätt ont att tänka på men det går inte att sluta. Han var min drog och det som gjorde att jag ville fortsätta med livet just när allt va som jobbigast.

Just nu vill jag bara bli frisk så jag kan umgås med mina älskade vänner igen och slippa ligga stilla hela dagarna, börjar bli rätt uttjatande. att bara ligga hemma såhär och knappt träffa nå människor får mig att bli galen. Tänker för mycket. Men men ..

Life's a bitch, get used to it.

Idag började skolan igen efter ett skönt och efterlängtat jullov och dagen gick rätt segt men vi va alla så trötta så vi satt mest och skratta åt allting, Intressant hur ett sms som "Jag kan inte sluta tänka på dig" kan bli så roligt när man är så trött, och speciellt när det kommer från Malin som sitter kanske en meter ifårn en. Självklart fick john (lärare) typ damp på oss eller ja jo mest mig dåra .. Hmm.
Och rasterna ska vi inte tala om, internethelvetet funka inte så vi hade verkligen ingenting att göra då så det blev mest att vi satt utanför klassrummet och häcka som några ugglor. Och just det, vi hade disco också på programhanteringen med min, malins och nicoles datormöss xD

Resan hem på tunnelbanan va sjugt seg. Kändes som att jag bara åkte och åkte, och tankarna bara flödade genom mitt huvud. Kunde inte sluta tänka på han den där som man älskar så oerhört mycket kunnat såra en så djupt. Och det blev inte bättre heller av att man hade ett par nästan brevid sig, som självklart satt och gullade. Blev bara så påmind om det jag en gång i tiden hade med honom (många vet nog vem).

Lars Winnerbäck - Timglas är helt underbar, så ruskigt fin.

Anna bussen här utanför går ingenstans
det är ingen som vill någon vart
Jag har åkt så många varv
men det är alltid lika svart
Anna är det tiden på året som skrämmer
är vi trygga bakom väggarna här
Nej jag vill inte få in den där världen
den är så tom och tyst och tvär
Och min tunna karaktär
bara vrider och vänder sig
och vill va bättre man för dig
Ett smartare drag en lösning
En lanterna på din gungande båt
ja jag vet att jag sluter igen
Men det känns som om det är mig dom vill åt
Ja jag vet men det känns så än

Anna det är ett timglas som bara rinner
det finns inget att förstå
När himlen är blodröd och brinner
är det natten som tränger sig på
och jag drömmer så konstigt igen
Anna håll mig hårt
För jag skakar av alla denna meningslöshet
jag förstår bara det som är vårt

Anna nu tänder de gatubelysningen
bussarna åker sitt varv
Jag letar efter rispor i ytan
en spricka ett hål en skarv
Det måste komma nåt bra ur allt
Det måste växa nått under alla lister
alla bingon alla tävlingar alla steg tillbaka
Res mig upp ge mig lust att hänga på
jag skall värma dig Anna
Jag skall lyssna och förstå
För trots all tomhet
trots det timglas som sliter i oss
Så ska vi hitta en väg ändå
Vi skall hitta en plats ändå
Hitta ett hem vi två